I augusti 2021 reste jag för första gången till Rickul socken, cirka tio mil sydväst om Tallinn, för att söka upp de gårdar min släkt tvingades lämna när de flydde till Sverige i slutet av andra världskriget. Längtan efter att få se platserna där Tio Pelmas, min morfars mor, levt hade vuxit sig stark, och till slut gav jag mig av – ensam, för att kunna ta allt i min egen takt. Det visade sig vara rätt beslut. Rickul och de gamla svenskbygderna drabbade mig med full kraft. Det kändes, på ett märkligt sätt, som att komma hem.

​​

Johansgården i Höbring, där Tio vuxit upp, stod fortfarande kvar, om än i förfall. I de slitna byggnaderna tyckte jag mig ana hennes liv och rörelser. Jag gick genom det höga gräset runt den övergivna folkskolan och försökte se in genom fönstren. Honungsburken jag fick av en äldre man på Matasgården i Gambyn rörde mig till tårar – tänk det fortfarande fanns bikupor där. Även den gamla övervuxna iskällaren bakom Rickuls herrgård, där Tio som ung hämtat kvass åt baronen, gav mig rysningar.

​​

På kyrkogården vid Rosleps kapell bar nästan alla gravar svenska namn. Snart fann jag stenen med organist Pelmas och hans hustrus namn – Tios föräldrar och därtill många andra välbekanta namn. Överallt fanns spår av det liv min mammas familj tvingades lämna bakom sig när de flydde undan kriget och hotet från Sovjetunionen.

​​​

Naturen påminde om barndomens somrar på Gotland: ljus kalksten, vindpinade tallar och ändlösa sandstränder. Att stå på stranden i Roosta och se ut över Östersjön, där släktingar badat, lekt och till slut flytt för sina liv, blev avgörande för mig. Det fanns ingen återvändo. Den här berättelsen måste berättas.

​

Läs mer om estlandssvenskarnas historia