Lugnet i den knuttimrade skrivarstugan vid Siljan, med den bedövande vackra utsikten över viken och de blå bergen på andra sidan, är allt jag behöver. I stugans tystnad rinner texten ut genom tangentbordet nästan av sig själv. 

Jag skriver en scen här, en där. Förundras över mina karaktärers egenskaper och tilltag. Blir nedslagen när de misslyckas. Jublar när de når framgång. Förälskar mig i ljuset i en miljöbeskrivning. Hoppar i tiden, skriver kronologiskt och ologiskt, rättar till och fyller i, ritar tidslinjer och släktträd. 

En efter en faller pusselbitarna på plats. Lägger sig bekvämt till rätta. Bilden klarnar. Och så äntligen anar jag den. Först svagt, sen allt tydligare. Den röda tråden. Den skimrar och glänser som silke där den slingrar och krumbuktar sig från den första sidan till den sista. Kanske det vackraste jag någonsin sett.